Ur min dagbok hösten 1989

Ditt ansikte ser lite plågat ut. Stopp!! Gör vad du ska! Tänk på allas förväntningar. Snart kommer mormor och farmor och faster och moster… nej inte moster. Eller? Mille. Alla runt sängen. Presenter. Presenter. Presenter. Orkar inte. Ser ni inte? Jag har misslyckats. Kämpar och kämpar. Mot trötthet och uppgivenhet. Mormor kämpar mot farmor. Fasters rädda blick. Gå!! Låt mej vara!! Nej, stanna! Så länge ni är kvar är allt normalt.

Kom du någonsin tillbaka? Ringer och ber dig leta fram tröjan som jag stickat. Du ska åka hem i den. Hittar den inte. Va då inte hittar. Jag gråter. Couldn’t care less… Skär som knivar. Tårarna bränner. Jag exploderar snart. Ger upp. Förintas. Samlar ihop mej. Gråten fräter inifrån. Sveket likaså. Kom och ta hand om mej. Låt mej få krypa ner i en genomskinlig plastlåda med varma filtar. Vagga mej i din famn. Låt mig få somna vid ditt bröst. Stryk mej över håret och säg att allt är bra.

Stannar inte längre. Kvinnofängelse. Står inte ut. Tidig hemgång. Bara för dom duktiga. Passar perfekt. Ytterligare en bekräftelse. Ingen säger emot. Bara en natt till sen är jag ute. Hemma. Där klarar jag allting själv. Har kontroll.

Svårt att lämna. Ett nytt litet liv med hem i en låda. Måste han vara fastspänd? Han vill ju inte, säger du. Absolut!! Det finns regler… Fastspänd på rygg i din lilla låda åker vi hem. Du tittar med stora ögon på världen från ditt perspektiv i din låda. Nej inte kan ett nyfött barn se. Men för mig känns det så. Det är jag som ligger i lådan. Världen passerar förbi och jag kan inte värja mej.

Du är hemma nu. Hemma. Hur kan allt se likadant ut som när jag lämnade. Ingenting blir längre det samma. Du i en låda. Du har blivit ett med lådan. Vågar inte röra dej.

Åker och fixar… OK. Jag går ingenstans. Kan inte röra mej. Stelnar i soffan. Du i lådan.  Från radion Arja Sajonma, Jag vill tacka livet…. Tacka. Tårar av förtvivlan. Tacksamhet kan bara kännas av någon som har kontakt med sin botten.

Dag, natt, dag. Vad är det för skillnad? Gråt inte så mycket lilla knyte. Har du ont? Ingen sa att din gråt skulle skära sår i mej. Ät min vän. Visa att jag duger. Är mitt bröst förgiftat? Är jag förgiftad?

Är det fel på din mun? Varför gråter du alltid när du ska äta. Mat, energi, näring. Hur ska du kunna leva om du inte äter. Min mage värker av din hunger. Snälla avvisa mig inte. Jag är din mamma. Gråt inte lilla vän. Gråt inte.

Vem är du? Vad vill du? Vad gör vi för fel?

Dag, natt, dag. Spelar ingen roll. Du gör ingen skillnad. Gråt. Skrik. Gråt. Vi förstår inte. Förklara. Snälla.

Barnmorska på besök. Går över. Rädda ögon. Vi stämmer inte in på mallen. Jag vet. Kämpa på. Hon luktar vanligt liv. Kan inte föda mitt barn. Jag är förgiftad! Tillägg!! Konstgjord föda!! Mitt barn? Orkar inte protestera. Ät mitt barn.

Gråt, mat, gråt, skrik, mat, gråt, skrik….

Dag, natt, dag.

Jag är svag. Skakar inombords. Måste orka.

Dag, natt, dag.

Kan inte sova i skift längre. Vågar inte vara vaken ensam med dej. Natten är för påträngande. Tänk om jag gör dej illa. Tänk om jag ger upp.

Vidar blek. Har svårt att hitta orden. Fel ord. Fel sammanhang. Hjärnan är utmattad. Måste sköta jobbet. Min avundsjuka. Har inget vanligt jobb att gå till. Ingenting är vanligt.

Måste ut. Promenerar. Promenerar. Planlöst. Bara gå. Du kommer till ro. Får inte sluta gå. Magrar. Inifrån och utifrån.

BVC. Barnavårdscentral. Syster Kerstin. Skrattar nervöst. Verkar lite jobbigt. Ta det lugnt. Ökar i vikt. Kolik. Måste vara kolik. Kolik. Bara tre månader. Håll ut. Bara tre månader.

Fattar dom inte. Hur skulle det kunna gå över. Livet går inte över. Säg som det är. Det går inte över.

Dag, natt, dag.

Gråt, mat, gråt, skrik, mat gråt, skrik….

Vem var den starka kvinna som födde dej? Var tog kraften vägen? Kom tillbaka. Kom tillbaka. Mamma!

Oroa er inte säger mamman oroligt. Håll inte på. Låt vara. Mamman utstrålar oro. Mamma! Behöver dej.

Mamman kommer. Jag blir sjuk. Alltid. Mamman kommer. Jag blir sjuk. Kan inte röra mej. Nu dör jag. Är redan död.

Sakta, sakta bleknar urkvinnan bort. Dörren till mitt inre stängs. Nyckeln vrids om. Nu är det förborgat. Färdigt. Kämpa på. Bara ett jobb som måste göras. Kämpa på. Nu är nyckeln gömd. Kämpa på. Nu blir allt bättre!

Jag ska göra allt jag kan för dej mitt barn. Den bästa vården. Jag ska kämpa. Kämpa. Du är speciell och jag ska kämpa. Nyckeln borta. Porten låst. Nu finns bara göra kvar.

Cecilia Mohammar

Bok, Kalle och hans drömmar, 2021, Kalle Mohammar, öppnas i nytt fönster