En ny chans – Pers väg tillbaka efter aortadissektionen

När han blev bättre kollade han statistiken för de som drabbats, som han, av aortadissektion.

– Jag insåg att jag dragit en trisslott med högsta vinsten! Hälften av alla som får aortadissektion dör där de står. De hinner inte ens komma in på sjukhus.

Det var den 18 december 2018. Per var på väg till jobbet som vanligt i bilen. Men det kändes annorlunda.

– Något störde mig i halsen.

När han kom till jobbet hämtade han en kopp kaffe med förhoppning att lindra det halsonda.

– Jag tog med mig kaffekoppen, gick in och satte mig på min arbetsplats och skulle logga in på datorn. När jag började knappa på datorn var det som att någon slog två knytnävsslag i bröstet på mig. Det strålade ut i armarna. Och jag tänkte att jag hade fått en hjärtinfarkt!

Per tog sig ut i korridoren och ropade till första bästa person att han fått en hjärtinfarkt och fick svaret att, du som är unga grabben kan inte ha fått det! Han orkade inte argumentera i det läget, utan sprang vidare ner i korridoren och fick tag i två andra arbetskamrater som lyssnade.

– Jag sa till dem att ringa ambulansen och hämta hjärtstartaren och det gjorde de. Sen la jag mig ner och registrerade kroppen. Kommer jag att tappa medvetandet, tänkte jag. När kommer smärtan? Det hände inget utom att pulsen var annorlunda än normalt och att jag svettades kopiöst.

Redan i ambulansen såg de att det var något som inte stämde med hjärtinfarkt.

– De kopplade bara upp mig och gav mig inte blodförtunnande. Vi stod länge innan de startade ambulansen. De pratade sinsemellan och ringde in till sjukhuset. Jag tyckte det var bra att de inte hade bråttom. Kan inte vara så farligt då, tänkte jag.

Arbetskamraterna hade ringt Pers fru och hon dök upp på akuten. Mycket rörd säger han:

– Det var ovärderligt att ha med sig någon man älskar och som senare kunde berätta för mig vad jag var med om.

Per blev placerad i ett av båsen på akuten på sjukhuset. Han nämnde för läkaren att han hade en konstig stickande känsla i halva tungan.

– Då såg jag att läkaren reagerade. Bara i halva tungan, sa hon. Ja, sa jag. Hon försvann bort och konsulterade en kollega och kom tillbaka. Antingen har du fått en propp i lungan, vilket är mest troligt, eller så har du en aortadissektion, men det är så ovanligt så det behöver du inte ens tänka på. Vi tar en CT, en skiktröntgen, så får vi klarhet.

Inte perfekt men det fungerar

Efter röntgen var det inga tvivel mer. Per fick veta att han hade en aortadissektion och transporterades med ambulans till universitetssjukhuset. Operationen tog sju timmar.

– Kirurgen var inne varje dag efteråt och berättade vad han hade gjort. Jag kommer inte ihåg något av det. Men min fru fanns ju där vid min sida. Hon registrerade allt och har berättat för mig.

De hade bytt 15 centimeter av aortabågen och fixat till halskärlen.

– Läkaren sa att han inte hade haft tid att göra det perfekt, men det fungerar, sa han. Det är först nu i efterhand jag börjat fundera på vad det betyder egentligen. Håller det i ett år eller tio? Vad händer om det inte håller. Dör jag igen då? Just då var jag bara nöjd att jag vaknat upp och ställde inga frågor.

Prover från den bortopererade aortabågen undersöktes på Klinisk genetik och man hittade inga tecken på ärftlighet.

Konvalescensen varade i tre månader. Under sjukskrivningstiden hade han kontakt med sin chef och arbetskamraterna regelbundet. Mot slutet av sjukskrivningstiden fick han ett erbjudande av chefen. Per hade ett fysiskt ansträngande arbete och fick en annan tjänst med mer administrativt arbete och en del kontrollfunktioner.

– Han sa till mig att inte bråka med Försäkringskassan om upptrappning av arbetstiden. Jag kunde arbeta så mycket som jag orkade och själv ville, med full lön.

Ett väldigt bra erbjudande tycker Per och det trots att han bara hade arbetat på den arbetsplatsen i ett år.

Per blev också erbjuden fysioterapi men tänkte att han klarade av det själv.

– Jag brukade innan det här hände sitta på motionscykeln en stund varje dag och ville fortsätta med det. Dessutom har jag en motionsslinga utanför huset, som jag brukar gå.

Du är inte rädd för att vara ensam ute i skogen?

– Nej jag överlevde insjuknandet och operationen. Händer det något nu är det meningen. Dessutom sa jag och frugan redan på sjukhuset att det här inte ska få stoppa oss! Vi kör på med livet!

Så ingen offerkofta på för Per, men han är inte dumdristig, säger han. Han kappseglar men håller inte på med dykning, som var ett stort intresse innan operationen.

Vad har aortadissektionen lärt dig?

– Att leva här och nu och inte lägga pengar i en Pensionsfond. Har du pengar och resurser använd dem idag. Du vet inget om morgondagen.