Hanna fick cancer som tonåring

– För mig var det en stor seger att jag ens överlevde eftersom jag var helt inställd på att dö. Det som påverkar mig mest idag är smärtor som kommer i skov, säger Hanna.

Hanna beskriver själv att hon sov bort hela högstadiet. Nu i efterhand vet hon att det berodde på att hon var sjuk. Det var under ett sabbatsår efter högstadiet som hon fick beskedet att hon hade cancer.

– Jag låg inlagd på sjukhus i nästan fyra månader. Hur paradoxalt det än låter ser jag tillbaka på den tiden med glädje. Det var spännande och har gett mig mycket positiva saker. Bland annat har jag lärt mig vad jag själv klarar av.

Hanna behandlades under nästan ett års tid. När hon fick diagnosen var prognosen dålig. Därför gick Hanna in i behandlingen med inställningen att leva i nuet.

– Alla känslor var okej. Gjorde det ont så hade jag ont. Kände jag mig arg så fick jag vara arg.

Läste in gymnasiet på Komvux

Hanna överlevde. Efter behandlingen erbjöds Hanna sjukersättning på heltid livet ut.

– Det passade inte mig alls. Jag tyckte att jag hade mycket mer att bidra med, men jag har aldrig känt någon prestige i vad jag har valt för sysselsättning.

I stället för att fortsätta sina studier började hon jobba och läste sedan in gymnasiet på Komvux när hon var 23 år gammal.

– Det var en studieform som passade mig mycket bättre än mina erfarenheter från grundskolan. När jag var klar tog jag en kandidatexamen i Samhälls- och Kulturanalys på Campus Norrköping vid Linköpings universitet. Universitetsvärlden passade mig väldigt bra.

Att ha möjlighet att planera sin egen tid och kunna ta pauser eller ha en dålig dag tycker Hanna är stora fördelar med att studera på universitetet. Hon fortsatte och läste sin Masterexamen i offentlig förvaltning med inriktning Ledning och styrning på Förvaltningshögskolan vid Göteborgs universitet. Där har hon blivit kvar och arbetar idag heltid som doktorand på Förvaltningshögskolan. Jobbet passar Hanna eftersom hon har flexibel arbetstid och kan jobba mycket i vissa perioder och mindre i andra.

– Jag har hittat ett arbete som fungerar för mig och mina förutsättningar.

Hanna har smärta i perioder

Det som påverkar Hanna mest idag är smärta. Hon har perioder när hon mår bra och perioder när hon har ont. När hon är i en sämre period krävs mycket engagemang och vilja för att hålla igång och ta sig ur smärtperioden.

– Då vet jag att det är viktigt med vila, mat och träning.

Hanna kopplar av när hon rider och sköter om sina hästar. Hon har en egen hund och mår bra av att vara ute i naturen. Hanna har behövt jobba mycket med att själv acceptera att hon behöver vila på dagen och mer återhämtning.

– Jag pressar mig själv väldigt mycket men tillåter mig att ibland sova en stund på mitt kontor. Det finns ett starkt stigma att man ska klara att hålla igång en hel dag, men jag har inte överlevt cancer bara för att bränna ut mig på ett arbete. Jag tar mig tid för pauser så att jag håller längre.

Vänner är viktigt för Hanna

När Hanna blev sjuk flyttade hon och hennes mamma tillbaka till barndomsorten.

– Jag ville flytta tillbaka till mina vänner jag hade i de tidiga tonåren. De vännerna har jag fortfarande kvar och känner att jag kan vara mig själv med.

För Hanna har det varit viktigt att vara öppen med att hon har behandlats för cancer.

– Jag är väldigt öppen som person och pratar gärna om min sjukdom och om min amputerade fot. Nya vänner kan ha svårt att förstå och relatera till min lite skörare hälsa.

Stödet från Hannas mamma

Hannas mamma var ensamstående när Hanna blev sjuk. De två tog sig igenom den tuffa behandlingsperioden tillsammans.

– Det har på många sätt varit svårare för min mamma än för mig. I perioder har min mammas oro varit grund till konflikt. Det var ju jag som var sjuk, inte hon. Det har varit viktigt för mig att få äga min upplevelse och vi har kämpat båda två för att förstå varandras känslor.

Hanna får frågan om hon själv kan sätta sig in i sin mammas situation nu när hon har egna barn.

– Jag skulle aldrig vilja byta med henne. Att ha ett sjukt barn är förstås det värsta som kan hända. Det fysiska smärtan var min, men ångesten var hennes. Jag accepterade att jag kunde dö, men det kunde inte min mamma göra.

Förutom att vara ett stöd under behandlingstiden och efteråt berättar Hanna att hennes mamma alltid har haft rimliga förväntningar på sin dotter.

– Man gör det man kan, men man måste inte göra det som alla andra gör. ’Du duger som du är’ har min mamma alltid sagt och hon har alltid funnits där för mig.