Frågor om att hantera sitt syskons funktionsnedsättning/sjukdom

Barn är precis som vuxna rädda för det okända och oväntade, rädda för vad som kan hända, rädda för att bli överväldigade. Det är tungt och svårt att bära oro. Och det kostar energi och koncentration att försöka hålla oroliga tankar i schack eller hålla dem borta. Det är viktigt att prata med barnet om rädslan och sjukdomen och lyssna till barnets berättelser, frågor och farhågor. Det är också viktigt att ge barnet mer konkret kunskap. Ökad kunskap rustar barnet och gör verkligheten mer begriplig. Kunskap är ett starkt skydd.

Prata om att vi alla blir arga ibland och vi kan bli så arga att vi inte riktigt vet vad vi gör. Men för de flesta barn är det så att när man växer så lär man sig att på olika sätt handskas med de arga tankarna och att uttrycka dem på andra sätt än att dra i håret eller slåss för det får man ju inte göra. Man kan säga att vi har en sorteringsmekanism eller stoppknapp i hjärnan som hjälper oss att sortera och stoppa många av de arga tankarna och känslorna och att den stoppknappen hjälper oss att uttrycka det arga på andra sätt än att dra i håret eller slåss. Men för en del barn med funktionsnedsättning så fungerar inte stoppknappen så bra. Den kan inte sortera eller stoppa allt det arga just nu men vi hoppas att den kommer att fungera bättre när syskonet blivit lite äldre.

Det är svårt att svara på vad som är tillräckligt, men ofta kan små förändringar ha stor betydelse. Det som är tydligt är att din lille pojke och du nu behöver mer tid tillsammans och att ni behöver hitta tillbaka till en bättre relation. Lillebror är också i en ålder när han provar sin självständighet och testar gränser och han har en särskild syskonsituation. Vi tar det vanliga och allmänna först  och där visar forskningen att om föräldrar försöker se till att ha 15 minuter särskild tid med sitt barn varje dag så har det positiva effekter (Webster-Stratton 2005). Det handlar då om att släppa annat och vara uppmärksam på och ägna sig åt barnet, kanske att läsa högt, laga mat tillsammans, rita eller leka. Äldre syskon till barn med funktionsnedsättning säger faktiskt  precis samma sak som forskarna kommit fram till, att veta att man har egen tid med mamma eller pappa när syskonet inte går före är viktigt. Även om det bara är 10-15 minuter på en dag, så är det avgörande. Så mitt svar på din fråga "Vad är egentligen tillräckligt?" är att försöka vara tillsammans mer och att det är en god idé att tänka lite varje dag. När man hamnar i dåliga cirklar kan det också vara bra att försöka uppmärksamma och göra mer av det som är roligt och fungerar bra och på så sätt skapa så positiv samvaro som möjligt. Även för detta finns stöd i forskningen som visar att positiv samvaro minskar mängden bråk.