Frågor om att samtala med barn

All vår nuvarande kunskap och erfarenhet visar att barn tidigt vet och skapar sig förklaringar på sin egen och familjens situation. Vi vet också att barn vill vara delaktiga och att delaktighet är viktig för självkänsla och psykisk hälsa. Risken med strategin vänta tills han frågar är att barnet aldrig kommer att ställa några frågor eller att barnet får information från andra - i värsta fall från andra barn. Rådet är alltså - Vänta inte utan ta initiativ till samtal och ta reda på vad ditt barn tänker och vet om sin systers eller brors funktionsnedsättning. Försök att öppna för dialog och samtal om syskonsituationen.

Det kan vara en hjälp både för dig som förälder och för ditt barn att ha en ram att utgå från när ni ska börja prata i familjen. Ett sätt att prata är att göra berättelsebok tillsammans (Renlund, C. Litet syskon 2009). Länk: Berättelsebok. Att göra en bok tillsammans ger både dig som förälder och ditt barn handfast hjälp. Att innan läsa igenom berättelsebokens teman och frågor hjälper också dig som vuxen att bättre fånga upp ditt barns frågor och att ge bättre och mer genomtänkta svar. Och barn är värda våra bästa vuxensvar. I avsnittet Samtalsverktyg kan du läsa om många sätt att hjälpa barn att uttrycka sig på och där finns också konkreta berättelser från syskon.

Samtalsverktyg 

Det finns inte något entydigt svar på hur mycket man ska eller kan säga till barn om svåra frågor eller i svåra situationer men vad vi däremot vet är betydelsen av att vi pratar för att göra verkligheten mer begriplig. Den israeliske professorn Aron Antonovsky som skrivit boken Hälsans mysterium (Natur och Kultur 1991) har med sitt begrepp KASAM känsla av sammanhang – visat hur viktigt det är att tillvaron är begriplig, hanterbar och meningsfull. Att kunna prata om svåra frågor i familjen är för barn en stark skyddsfaktor. Tänk på att vi pratar med barn om svåra frågor och berättar för barn för att hjälpa dem att bättre förstå och kunna handskas med sin värld och för att göra dem tryggare.
I den annorlunda syskonsituationen behöver barn ord och ett namn på sin systers eller brors funktionsnedsättning så de kan prata om vad det är, de behöver få prata om varför det blev så här och de behöver tydligt få veta att funktionsnedsättningen inte beror på dem eller är någons fel. I samtal om den särskilda syskonsituationen är det också viktigt att tänka på att syskon behöver anknyta till sig själva och känna att de själva är i fokus.

Det kan förstås vara både och. Vi tar det enklaste först d.v.s att allt är naturligt och ditt barn inte tänker på något särskilt och så är det ofta för syskon. Så till den andra delen i frågan om barn brukar dölja. Ja, ibland gör de det. Och precis som föräldrar vill skydda sina barn så skyddar barn sina föräldrar. Barn kan ha läst av att detta är svårt att prata om i familjen. För små barn kan det leda till att de i hemlighet skapar en berättelse om sitt syskons sjukdom eller funktionsnedsättning, om varför det blev så och hur det kommer att gå och ibland är den berättelsen värre än verkligheten. Barn kan också avstå från att berätta för att de inte vill väcka starka känslor hos föräldrar. De kan sluta berätta om de upplever att den de berättar för blir alltför överväldigad. ”Jag säger till mamma att jag inte tänker på att min syster har Retts syndrom eller min systers liv”, sa en tonårspojke och fortsatte ”Klart jag gör det men jag orkar inte med mammas känslor och tårar”.

Att prata med barn handlar inte i första hand om åtgärder eller att kunna svara utan mer om att lyssna och sätta sig in i vad barnet är upptaget av och berättar. Att ta emot och bekräfta barnets berättelse. Och när man står där och ska börja prata med sitt barn är det bra att ta lite hjälp. Det kan vara att skaffa kunskap om syskonsituation när syskonet har en sjukdom/funktionsnedsättning eller att träffa andra föräldrar i samma situation.

Det kan också vara bra att ta hjälp av någon professionell till exempel från habiliteringsverksamheten. Barn har många gånger andra känslor och tänker på andra sätt än vuxna tror. Ibland vet de saker vi vuxna inte tror att de vet och ibland vet de inte det självklara. Och om barnet har frågor vi vuxna inte kan svara på kan vi säga att vi inte vet, men att vi tillsammans kan ta reda på.

Nej prat är inte alltid bra. Vi kan prata för mycket och när det gäller barn prata på fel nivå. Det gäller att ”hålla sig på vägen” och hålla en någorlunda balans i samtalet. Vi kan försöka att inte hamna i diket ”tala om allting” och inte heller i diket ”tystnad” med sina förrädiska tankar om att barnet inget vet och helst så länge som möjligt ska hållas i ovetskap. Prat är inte heller bra om samtalet styrs mer av vuxenbehov än av barnets behov eller om vi pratar och kommunicerar på en ytlig nivå och inte förmår svara på eller prata om underliggande frågor. Det är också viktigt att vi skyddar barnen från det som är vuxenproblem.