Frågor om syskon 7-12 år

Ja, visst kan det både vara och upplevas som orättvist att ena barnet i familjen får mer hjälp än det andra. För er föräldrar kan det förhoppningsvis vara ett stöd att veta att rättvisa och orättvisa  i rimlig omfattning i familjen, inte främst handlar om det som händer, utan framförallt handlar om förståelse och upplevelse. Forskning visar till exempel att mindre orättvisor i sig inte är ett problem utan att det avgörande är hur barnet förstår och upplever dem. Rådet är därför att prata med barnen om vad rättvisa och orättvisa är för dem. I samtal om rättvisa/orättvisa är det viktigt att vara konkret. Vad är orättvist? Vad är rättvist? Vad skulle kunna göra situationen mera rättvis? Kanske är det också just nu något som storasyster är extra känslig för? Och kanske är det inte alls det att ni hjälper lillasyster som storasyster blir så ledsen över utan något helt annat? Eller något som hon själv vill ha, saknar eller behöver bli uppmärksam på och förstå?

För barn brukar det vara en hjälp att prata om att det finns orättvisa i alla familjer och att anknyta till och prata om den egna familjen. Visa även gärna på situationer när storasyster får mer uppmärksamhet och får göra saker lillasyster inte får. Säg också att det blir lättare för er att hjälpa om storasyster berättar så ni vet vad hon tänker och känner.

Barn gör ofta allt de kan för att alla ska må bra och för att få det att fungera i sin familj. Och om det inte blir som de vill och önskar, så kan en del barn lägga skuld och ansvar på sig själva. Som svar på din fråga om det är vanligt att syskon till barn med funktionsnedsättning gör så här så är mitt svar att Ja, det är det.

Det är vanligt att syskon tar stort ansvar och vill hjälpa till både med sitt syskon med funktionsnedsättning och också hjälpa sina föräldrar som barnet kanske ser inte riktigt hinner eller orkar. Självklart är det bra att alla i familjen hjälps åt, men man behöver också vara lite vaksam på de uppgifter som syskon ibland lägger på sig själva och se till att det ansvar barnet lägger på sig själv hamnar på en rimlig nivå. Ett råd är att ni pratar med er pojke om hans fina sidor och att allt det fina han gör och att ni också pratar om att en del uppgifter är för stora och svåra för den som bara är sju år. Och de uppgifterna tar ni som föräldrar ansvar för och sköter.

Som föräldrar blir vi oroliga och lite ställda när vi ser att det är något med våra barn och när barnen kommer in i perioder av oro eller är ledsna. Då kommer de vanliga föräldrafrågorna ”Har vi sagt för mycket? Eller för lite? Har vi gjort fel?” Men det är inte fel vare sig på er som föräldrar eller att ni berättat för ert barn. Barn i sex till nioårsåldern funderar ofta på livets stora frågor: Varför blev det så här? Varför blev jag frisk? Och varför blev min bror sjuk? Finns det någon rättvisa och vad är i så fall rättvisa? Barnet blir medvetet på en ny nivå och många barn blir under en tid inåtvända, ledsna och grubblande. Barnet inser att livet är orättvist och att föräldrar inte kan ställa allt till rätta.

Vi möter ett barn som tampas med livets stora frågor och det i en mycket sårbar ålder. Det är så här utveckling går till och att barn kommer in i sorgeperioder och kriser är en naturlig del i utvecklingen. Det går inte att undvika detta svåra men orosfaserna är slitsamma både för barnet själv och för föräldrar.

Det är vanligt att barn blir extra rädda och känsliga i perioder och rädsla är vanligare än vi tror. Rädsla är också en bra känsla för den hjälper oss att vara lite försiktiga och undvika sånt som kan vara farligt. Men ibland tar rädslan överhanden och drar iväg med oss och då blir den besvärlig och hindrande. Självklart är barn rädda när det är något särskilt med syskonet men ni skriver att just så verkar det inte vara med er pojke. Har det hänt något annat i hans närhet i skolan, bland kamrater eller i familjen? Tänk också på att världen är fylld av det som kan vara skrämmande och svårt att handskas med när man är åtta år.

Det brukar vara en hjälp att utmana rädslan som får näring av att vara hemlig. Rädsla behöver bekämpas och det är inte så lätt för rädsla är en listig motståndare. Det handlar om att på olika sätt utforska sin rädsla och skapa olika sätt att handskas med den. Kan ni rita rädslan och hur den ser ut. Ser den ut som en tiger? Som en taggig kaktus? Kan den prata? Rita också olika sätt att bekämpa rädslan på. Prata om att rädsla inte betyder att man är feg eller svag, man kan vara både modig och rädd på samma gång. Försök också att under en period ge extra stöd och trygghet och se gärna till att det finns någon vuxen med som stöd i de situationer som är extra svåra.

Det är dags att ta kontakt med lärarna och skolan. Vad vet de andra barnen om er pojkes cp-skada? Kan ni som föräldrar eller någon från habiliteringen komma och prata med barnen, berätta om funktionsnedsättningar och prata om hur man är bra kompisar? Och vad händer runt er flicka? Har hon klasskamrater som kan finnas runt henne och ge stöd? Blir hon eller är hon rädd för att bli bortvald av kamrater p.g.a sin bror? Vad är hon mest rädd för? Vad är det värsta hon tänker kan hända? Det här är en situation som är oacceptabel, så här ska inte er flicka ha det. Ta hjälp av skola, habilitering och barnsjukvården. Här måste insatser in så att situationen förändras